”Åklagaren hemstälde, om icke begge de tilltalade borde hållas i mörk cell, för att förmås till bekennelse”

1863 döms en 15-åring till döden vid Halmstads häradsrätt. Eric Ericsson, född 1848, och Nilla Andersdotter, född 1822, är de åtalade.

Nilla Andersdotters man Carl Ingelsson hade under de sista sex åren bott inhyses hos Per Svensson i Arvaskog, skild från sin hustru, som bott i en jordkällare inne i skogen. Både Per och Carl var borta natten då Pers stuga eldhärjades. Brottet rubricerades mordbrand och stöld.
Eric Ericsson berättar i förhören att han varit sysselsatt vid faderns kolmila, när Nilla Andersdotter bett honom följa med till sin jordhytta, och

af henne blifvit undfängnad och sluteligen intalad att följa med till målseganden samt biträda vid ett tillärnadt, olofligt tillgrepp derstädes: att, efter ankomsten dit, omkring midnatten, Nilla först gjort försök att i förstugan, hvilkens yttre dörr stått öppen, bryta upp den inre till sjelfva stugan, och, då detta inte lyckats, tagit ut nubbarne i stugufönstret, brutit sönder posten och derefter inkrupit i stugan, dit ock Eric Ericsson genom fönstret sig begifvit…

Klicka för förstoring.

Nilla stjäl en del saker som hon hittar, och enligt Eric Ericsson säger hon därefter: ”nu kan man göra ett ännu större synd och sätta eld på stugan, gubben har så ofta drifvit mig ut i regn och snöyra, nu må han blifva husvill sjelf”. Efter att ha gjort upp eld i stugan flyr Nilla och Eric därifrån, och Nilla ger Eric en kopparkruka och en skjorta som ersättning, vilka han gömmer i en buske i skogen.

Nilla Andersdotter utfor härefter emot Eric Ericsson i en skarp tillrättavisning, för det han sökt lägga henne till last, den del av brottet han skall sjelf begått, på sätt han förut uppgifvit. Härunder afbröts hon flera gånger af Eric Ericsson genom gensägelser, och begge utvecklade härvid en synnerlig talfärdighet samt Eric Ericsson derjemte mer, än vanlige förståndsgåfvor vid hans ålder.

Då Nilla Andersdotter snart blir misstänkt för dådet erkänner hon och söker upp Eric Ericsson för ett enskilt samtal: ”Skall vi bekänna, eller neka” frågar hon och Eric, som inte sett att Nilla har ett vittne med sig, svarar med mycket eftertryck ”bara neka, ty för min del tar jag mig aldrig på saken”. Snart övertalas dock han att ta fram stöldgodset.

Nilla och Eric sitter först i länshäktet medan rättssaken pågår, därefter flyttas de till fängelset. Nilla får sitta i ”tre dagars mörk cell, derest hon, efter erhållen förmaning af fångpredikanten till en mera fullständig bekännelse, än dock blifver vid det hon först uppgifvit”. Vid nästa rättegångstillfälle ändrar Eric sin historia och det är nu han, och inte Nilla, som varit den som tagit sig in i stugan och, dock tvingad av Nilla, satt igång branden.

Nillas man Carl är med vid rättegången – han förmäler att han ”genom branden mistat en soffa, två rockar, en brännvinskutting, två skrin, en del böcker och någon upphuggen bokestafver, alltsammans värderadt till sjutton Riksdaler 50 öre riksmynt”. Han uppger att kallsinnighet rått i äktenskapet sedan Nilla om hösten år 1856 begått ”enfalt hor” (det vill säga att hon som gift haft sexuell kontakt med en ogift person) och fött en oäkta son, vilket Carl sett till att hon straffats för i rätten 1858. Uppmanad av Per Svensson att inte tillåta Nilla att bo hos honom, hade Carl Ingelsson tvingat Nilla att bosätta sig i en iordningsställd jordkällare i skogen.

Nilla fortsätter neka delaktighet i mordbrandens verkställande, men pressas hårt av åklagaren.

Åklagaren, som förmälte sig ej kunna förete vidare upplysningar och bevis, hemstälde, om icke begge de tilltalade borde hållas i mörk cell, för att förmås till bekennelse.

Klicka för förstoring.

Tolv dagar senare har Nilla utsatts för ytterligare tre dagars mörkt fängelse, och nu förklarar hon att hon genom stugfönstret räckte Eric Ericsson svavelstickor, för att tända på stugan med.

I sitt utslag förklarar häradsrätten att Nilla och Eric ”varit i en och samma vilja och gerning”, och noterar att Eric ”redan fyllt femton år, då han föröfvade nämnda mordbrands- och stjufnatsbrott”. De två döms att böta tre gånger det tillgripnas värde och undergå ett års straffarbete, samt mista sina liv genom halshuggning.

Dödsstraff var vid denna tid tvugna att fastställas även av en högre instans, och vad som blev utslaget där har inte kontrollerats. Upplysningar i kyrkoböckerna visar emellertid att ingen halshuggning kom till stånd. Eric Ericsson hamnade på Malmö fästning, och Nilla Andersdotter på fängelset i Stockholm, där hon dog av lungsot redan efter drygt ett år.


Källa:

Landsarkivet i Lund: Halmstads häradsrätts arkiv, A I b: 11 (Protokoll vid urtima ting)


Om domstolsarkiv
Fram till tingsrätternas införande 1971 var de svenska lägre domstolarna uppdelade i rådhusrätter, i staden, och häradsrätter, på landsbygden. Knutna till dessa fanns också under olika tider en del mindre domstolar, bland annat ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar. Medan äldre tiders domböcker kan ge ganska utförlig och utblommande information är 1900-talets domböcker mer formellt hållna. Förutom domar i brottmål och tvistemål (före 1948 uppdelade på lagtima och urtima ting) innehåller domstolsarkiven bland mycket annat bouppteckningar och handlingar rörande köp och försäljning av fastigheter.
 Lästips!