Försäljning av preventivmedel


1938 reglerades handeln med preventiv­medel. Tidigare hade det varit lagligt både att använda och sälja prev­entiv­medel, däremot fanns en lag om förbud mot preventivmedels­upplysning. Denna revs upp 1938 men försäljningen som tidigare varit fri blev istället begränsad. För försäljning behövdes tillstånd och försäljning utomhus förbjöds.

Landskansliet (nuvarande länsstyrelsen) hade hand om ut­färdandet av tillstånd för försäljning, men även polis, magistrat och stadsläkare var inblandade i utredningarna som föregick dessa. Ett PM vidhäftat utredningen noterar att det är av vikt att ”handeln icke omhänderhaves av andra än lämpliga personer”. Det betonas också att affärslokal som ska sälja preventivmedel bör ”tillfredsställa skäliga anspråk ur hygieniska och allmänna ordningssynpunkter”. Däremot ska inte tillstånden delas ut ”i så snäv omfattning att tillgången till preventivmedel begränsas. En alltför restriktiv tillståndsprövning kan medföra stora svårigheter att undertrycka smyghandeln.” Olämpliga former av reklam måste också bevakas.

En polisrapport från Landskrona berättar att frisörmästaren Nielsen i sin rörelse på Trädgårdsgatan 15 i staden sålt preventivmedel (”gummi för män”) sedan 1916. I enlighet med stadsläkarens önskan kommer han endast skylta detta genom en mindre pappskylt försedd med ordet ”sanitetsartiklar”. Eftersom Nielsen gjort sig känd som skötsam och ordentlig, och lokalen anses lämplig, förordas att han även fortsatt ska få sälja produkterna.

Klicka för förstoring. Sidan två.


Källa:

Landsarkivet i Lund: Malmöhus läns landskanslis arkiv, E IX f: 1 och 2 (Handlingar angående tillstånd till försäljning av preventivmedel)

Lästips angående preventivmedel!
  • Andersson, Stina & Sjödahl, Silvia (red. 2003): Sex. En politisk historia
  • Lennerhed, Lena (2002): Sex i folkhemmet

Om länsstyrelsearkiv

Länsstyrelserna i Sverige inrättades 1634, där landshövdingen blev konungens befallningshavande i länet. Organisationen kom så småningom att delas upp på landskontor och landskansli, som existerade fram till 1952. Efter 1952 års omorganisering delades verksam­heterna i landskansli och landskontor istället i ett antal sektioner med olika ansvarsområden. Under åren har ytterligare omorganisationer skett. Genomgående i verksamheten är emellertid att länsstyrelsen ska verka för att nationella mål får genomslag i länet och utifrån ett statligt helhetsperspektiv samordna olika samhällsintressen och statliga myndigheters insatser.

Länsstyrelsen arbetar bland mycket annat med frågor som rör trafikföreskrifter, livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor, regional tillväxt, infrastrukturplanering, energi och klimat, kulturmiljö, krisberedskap och civilt försvar, naturvård, lantbruk och folkhälsa. Eller som Per Clemensson skriver i Släktforska vidare om exempel på ämnen i länsförvaltningens arkiv: ”aktiebolag, ammunition, auktioner, avgifter, bensin, bilar, boskap, bränneri, brännvin, böter, civilförsvar, fattigvård, fångvård, försvar, försäkringar, gårdfarihandel, gästgiveri, handel, hotell, hälsovård, jakt, kommunikationer, lantbruk, lantmäteri, lex veneris, naturvård, näringar, pass, pilsnerdricka, polis, post, sjukkassa, sjukvård, skatter, skifte, skog, skuld, sprit, utmätning, utsökning, val, vapen, vägar och värnplikt”. I länsstyrelsens arkiv kan man således hitta det mesta!

Relaterade till länsstyrelsearkiven är också arkiven från länsarkitekten, kristidsstyrelsen med flera.

Lästips!
  • Asker, Björn (2007): Hur riket styrdes. Förvaltning, politik och arkiv 1520-1920
  • Sörndal, Olof (1937): Den svenska länsstyrelsen. Uppkomst, organisation och allmänna maktställning