Lundascouter på nordiskt läger 

Från ett stort nordiskt scoutläger på danska Brahe-Trolleborg den 3-13 juli 1926 finns en lång, målande berättelse nedskriven från Lunds flickscoutkår:

Den 3:dje juli tågar i marschordning genom den välkomnande porten en cirka 350 scouter från Danmark, Island, Norge, Finland och Sverige. De kommer med glad förväntan och en liten smula undran. De tågar över borggården, förbi den gamla vackra brunnen, in i en sval allé av gamla träd, som doppar sina grenar i dammarna, där ankfamiljerna simmar och gamla halmtäckta korsvirkeshus speglar sig. Och nu har de kommit fram till lägerområdet. Det är den stora gårdsplanen, på tre sidor omgiven av stallar, vagnsport och hölador, alla nu utrymda för att hysa oss gäster. Mitt på gårdsplanen är en flaggstång med Dannebrogen rest. Här står vi alla i en väldig öppen fyrkant, Danmark och Sverige på flyglarna, Finland och Norge i mitten, då det danska gemensamhetsrådets förman, fröken Cecilia Lütken träder fram. Hon förklarar det första nordiska lägret öppnat. Hon säger sig hoppas, att detta skall få sin betydelse för oss alla skiljda länder, att vi ska få lära av varandra och lära varandra och framför allt känna gemenskap.

Scouterna inkvarteras i en jättestor lada, och

aftontoiletten får vi göra i stallspiltorna, som fått tvättbord. Det gäller att skynda sig, innan vattnet sinar. Då längtade vi nog efter stranden vid Eskilstorpsskogen, eller efter Möckeln eller skärgården eller Mälaren. Kanske var det någon med mig, som i den stunden till och med upphöjde den föraktade ’Urkällan’ vid Jannes till ett kvällsduschrum av rang? Allt beror på jämförelser. När vi märkte, att vi var de enda förtänksamma som tagit tvättfat och hinkar med, och när ett fat gått till Sverige K.F.U.K., ett till Norge, ett till Finland och ett till Island och vi hade 8 kvar för egen del, tyckte vi ändå, att vi hade det rätt bra.

På tisdagen är det svenskarnas tur att visa ett patrullmöte och hålla i kvällens lägerbål. Men det regnar! Som tur är upphör regnet vid sjutiden, och

från kvällsvard och kvällsparad störtar vi upp till lägerbålsplatsen för att ordna. Bänkar bäres ut till åskådarna. Vad gör det oss att det säger ’skvatt’ om skorna, vi fick dock bålet att brinna, och vi är varma av spänningen inom oss. […] Alla dessa repliker, som tagits om och om igen och som vi skämtat med och tillämpat på lägrets vardagligheter, här tycktes det mig, som om jag för första gången verkligen hörde dem, för nu var det inte spel och skämt mera, alla var vi så inne i Selma Lagerlöfsnovellens charme att det blev verklighet för oss och för åskådarna. Tack skall ni ha för det, både du lilla väna prinsessa i din fina gullröda peruk, och du präktige smed och trovärdige lagman…

På onsdagen vaknar scouterna lättade:

Vi vaknar vid reveljen med tanken; ”Å, vad jag ska njuta idag. Bara se på andras uppvisningar och i ro gå tillsammans med danskor, norskor och finskor, bara lära mig av andra och slippa prestera själv”. För första gång ser jag mig med riktig ro omkring i den stora vagnsportsmatsalen. Längst upp vid en estrad sitter lägrets ”förnämligheter”. Förbundsvis sitter vi sedan bord vid bord, medan det duktiga danska ”kökenholdet” under sin trevliga intendent ”Fromses” ledning outtröttligt fyller våra muggar och tallrikar.

Klicka för förstoring.

Dagarna fortgår med utflykter och lektioner tills det är dags för lägeravslutning på måndagkvällen. Det tackas och delas ut blommor.

En ung finska följd av 3 representanter bland flickorna, träder fram till fröken Flagstad för att bringa henne särskilt lägerflickornas tack. Lilla svenska ”Murre”, som vi själva valt till vår representant, visste du av att alla våra tankar också följde dig, då du stod där med buketten av ängsblommor, där blåklockor, smörblommor och för-gät-mig-ej bland prästkragar, vallmor och tjärblomster lyste i våra färger. Omedvetet glider ens blickar längs den stora ringen kring bålet, och lika omedvetet stannar de några sekunder vid människor, som man vant sig att se och hålla av: vid Norges ”Spejdemors” fina skickelse med det blida uttrycket över ansiktet, vid Professorindens gedigna person som det ger ett sådant lugn att se, vid grevinnan Reventlows älskliga ansikte, nu till hälften dolt av den stora lilas orkidén i ”tackbuketten”, vid de två spänstiga finska ledarna, lika raka, lika intresserat iakttagande. Blickarna glider längre in i raderna och dröjer en stund hos en norsk flicka, som har en så trofast scoutblick i sina ljusblå ögon. Vi sjunger som växelsånger våra nationalsånger. Det blir alldeles mörkt. Men bålet är större och rikare än någon annan kväll.


Källor:

Landsarkivet i Lund:Lundaslättens flickscoutsdistrikts arkiv III: 7 (foton) och Lunds flickscoutkårers arkiv, I: 1 (dagbok). Fotograf okänd