Innan Försäkringskassan började hantera sjukhjälp fanns det i Sverige mindre, frivilliga sjuk- och begravningskassor. De äldsta bildades under 1870-talet, även om hantverksskråna också långt tidigare haft en tradition om att ta hand om sina medlemmar vid begravning och sjukdom. 1891 kom den första sjukkasselagen och sjukkassor som registrerade sig hos myndigheterna kunde få statliga bidrag.
För att beviljas inträde i sjukkassan skulle man vara frisk och inte allt för gammal. I handlingarna ovan ansöker fru Helena Maria Björling, 48 år, om inträde i Rödebykassan 1896. Hon har sänt in ett läkarintyg på att hon ”befunnits vara fri från livsfarlig och smärtsam sjukdom”, och ett intyg från prästen på att hon är vid liv och ”eger medborgerligt förtroende”.
Från 1931 stramades systemet upp och man talar om ”erkända sjukkassor” som subventionerades av staten. Det blev också förbjudet att ha mer än en sjukkassa på varje ort. Förutom sjukhjälp kunde man via sjukkassorna bland annat få moderskapspenning och, om det inte fanns någon fader som betalade, bidragsförskott till barn.
Källa:
Landsarkivet i Lund: Rödebykassans arkiv, E 1:1 (Inkommande och utgående handlingar)
Lästips!
- Forsberg, Suzanne (2001): ”Social verksamhet hos sjukkassor i de skånska landskapen. Reflektioner utifrån sjukkassearkiven på Landsarkivet i Lund” i Ale nr 2 2001
- Försäkringskassan Kristianstads län (1998): Från erkänd till allmän
- Lindeberg, Gösta (1949): Den svenska sjukkasserörelsens historia