”…en hop med ideer om Religionsfrihet, om Conventikelplakatets orättvisa…”

I domkapitlets handlingar rörande separatistiska rörelser finns handlingar och vittnesmål rörande skolläraren Mårten Carlsson i Baskemölla från 1853. Mårten Carlsson, född 1822 i Tolånga, var Baskemöllas första examinerade folkskollärare. Han hade flyttat till byn 1846, enligt husförhörslängden, och började som lärare i det nyuppförda skolhuset 1847. Fyra år senare blev hans väckelseverksamhet en fråga för domkapitlet.

I Här ostpå. Baskemölla. Ostskånskt fiskeläge under 1800-talets sista hälft (1952) beskriver Frans Löfström att han inte vet huruvida

det var samvetets bud, som drev honom därtill, eller nödvändigheten att bättre på de ytterst små inkomster, som läraretjänsten inbringade […], men jag har mina skäl att tro det senare. Huru som helst blev han predikant och en mycket publikdragande sådan. Både här i samhället och annorstädes samlade han en mängd åhörare, och på sina ferier drog han vida omkring i bygderna, predikade och höll möten. (Löfström, 1952, s. 167)

Konventikelplakatet, en bestämmelse från 1726, förbjöd religiösa sammankomster utanför statskyrkan. Olika typer av väckelserörelser växte fram under första hälften av 1800-talet, hårt motarbetade av den etablerade kyrkan. År 1858 upphävdes konventikelplakatet och kyrkans medlemmar fick möjlighet att ”sammankomma till gemensamma andaktsövningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning” (Sveriges kyrkohistoria band 6, s 206). Samtidigt hade kyrkorådet fortfarande rätt att förbjuda lekmannapredikan som ledde till ”söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjänsten” (ibid). 1860 blev det möjligt för svenskar att utträda ur Svenska Kyrkan och övergå till annat ”kristet trossamfund”.

Handlingarna i domkapitlets arkiv är insända av prosten Falck, och består av ett anförande från prosten samt vittnesmål från prostar i närliggande pastorat där Carlsson verkat. Då dessa händelser utspelar sig bara några år innan de strängaste förbuden mot frikyrklighet upphävdes, är det intressant att notera en viss tvekan i omdömena kring Carlssons verksamhet. Prosten i Mellby skriver, om de församlingsmedlemmar som bevistar Carlssons sammankomster att de

äro stilla, anständiga menniskor och jag har den meningen om flere bland dem, att der i grunden finnes uppriktighet och välmening. Separatister hafva de ännu icke blifvit, de bevista den offentliga Gudstjensten lika flitigt som förut. Huruwide en separatistisk tendens hos Carlsson sjelf gjort sig gällande, är wäl ännu icke gifvet.

Läs hela skrivelsen: sida 1, sida 2.

En annan prost beskriver angående Carlssons sammankomster i Nöbbelövs och Hovby församlingar:

Några egentliga villfarelser, af Carlsson förkunnade, har jag icke kunnat utröna; men af hans vänner, med hvilka jag kommit i tillfälle att samtala,  har jag tydligt förmärkt en hop med ideer om Religionsfrihet, om Conventikelplakatets orättvisa, om den verldsliga maktens utvisade samvetstvång m.m. m.m. hvilka visserligen varit orediga, men tydligen utvisat att de hafva tagit impuls från någon för dylika satser mycket intresserad person.

Läs hela skrivelsen: sida 1, sida 2, sida 3.

Samme prost beskriver att han på senare tid tycker Carlssons inverkan blivit skadlig, då en del församlingsmedlemmar

börjar sysselsätta sig med spekulationer, som förorsaka intolerans och missnöje med den bestående ordningen, samt misstroende till en del av Kyrkans läror, hvilka de hafva besvurit. Att äfven häraf onda frukter kunna utveckla sig, är obestridligt; men att den verldsliga lagens mellankomst icke måtte göra ställningen värre och betänkligare, än den nu är, det är en önskan, som jag icke kan undertrycka.

Prosten Nordström i Andrarum skriver:

Det är sannt, att nämnde Carlsson väl i öfrigt handlat stridande mot konventikelplakatet, men jag är öfvertygad att han i likhet med många andra suckande Christendomsbröder inom Riket, dagligen offrar strarkt [troligen felskrivet starkt] rop och tårar inför Kyrkans hufvud, att någon ändring snart måtte inträffa till seger för ljuset och sanningen.

Prosten Falck, som är den som främst går till storms mot Carlsson, skriver:

Kyrkorna besökas fastmera talrikt och nattvardsbordet äfvenledes flitigt; men såmycket angelägnare synes mig, att tiden icke afvaktas, då den frihet man påyrkar mot kyrkotvånget, och det sjelfswåld man i sjelfva verket tager sig, att utan bemyndigande af någon tillegna sig lärokallet, omsider framkallat ofvan påpekade, som erfarenheten visar, oftast obotliga onda. v. Pastor Nordströms avvikande mening i ämnet bifogas, såsom hörande till ämnet, ehuru icke egentligen infordrad då de ställen der Carlsson, mig veterligen, predikat för större församlingar, endast warit Gladsax, Mellby, Cimbris och Hoby pastorater samt någon gång i Jerrestad.

Till slut, berättar Frans Löfström i sin bok, fick Carlsson välja mellan att lämna sin kolportörsverksamhet eller bli avskedad som lärare. 1854 ska han därför ha lämnat skolan. Husförhörslängderna bör kunna berätta mer om vad det blev av honom därefter.


Källa:

Landsarkivet i Lund: Domkapitlets i Lund arkiv, F II o: 5 (Religionsmål)


Om domkapitlet

Domkapitel är ett stiftsorgan inom Svenska kyrkan med medeltida anor. Det var ursprungligen den krets av högre präster, kaniker, vid stiftsstadens domkyrka som hade ansvar för prästutbildningen och gudstjänsterna i domkyrkan. Domkapitlen fungerade ursprungligen som domstol i fråga om religionsfrågor och prästers ämbetsbrott. Till 1736 dömde de även i mål rörande trolovning, äktenskapsskillnad m m. Domkapitlet skötte även förvaltningen av kyrkans jord, skog och övriga fasta egendom fram till 1932 i visst samarbete med länsstyrelsen, samt gjorde visitationer inom sitt område.

På grund av domkapitlens omfattande verksamhet inom många områden innehåller domkapitelarkiven med andra ord källmaterial till såväl undervisnings- som social- och lokalhistoria.


Lästips!
  • Bexell, Oloph (2003): Sveriges kyrkohistoria. 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid
  • Jarlert, Anders (2001): Sveriges kyrkohistoria. 6, Romantikens och liberalismens tid
  • Löfström, Frans (1952): Här ostpå. Baskemölla. Ostskånskt fiskeläge under 1800-talets sista hälft