“Atom-marsch mot Barsebäck”


Under efterkrigstiden fanns det en politisk enighet kring möjligheterna med kärnenergi. Så sent som under tidigt 1970-tal ställde sig alla riksdagspartier bakom beslut om kärnkraftssatsningar, men efter några år började framför allt Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna ifrågasätta säkerheten.

1978 bildades Folkkampanjen mot atomkraft. Dess första mål var att Sverige skulle folkomrösta i frågan. I regeringen hade Centerpartiet dittills varit ensamt om motsvarande krav. Men så inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg i mars 1979, vilket gjorde opinionen mer tveksam till kärnkraften och i riksdagen fanns nu en majoritet för en folkomröstning.

Inför folkomröstningen formulerades tre alternativ, varav två förvillande lika varandra: Moderatstödda Linje 1 ville att Sverige skulle ha högst tolv reaktorer och kärnenergin måste avvecklas med hänsyn till elbehov, välfärd och sysselsättning. Linje 2 löd precis som linje 1 men med ett antal tillägg på valsedelns baksida, bland annat rörande satsning på att utveckla förnybara energikällor och säkerhetsförbättrande åtgärder. Denna linje stöddes av Socialdemokraterna och Folkpartiet. Linje 3 ville se en avveckling av de sex reaktorer som var i drift, och stöddes av Centerpartiet, Kristen demokratisk samling och Vänsterpartiet kommunisterna.

Omröstningen slutade med 18,9 % för linje 1, 39,1 % för linje 2 och 38,7 % för linje 3.

I Skåne och Blekinge fanns lokalgrupper som verkade för de tre linjerna. Linje 3-anhängarna var bland annat med och ordnade ”atommarscher” mellan Barsebäck och Lund. Organisationen Energi för Sverige, som företrädde Linje 1, lyfte fram 1970-talets oljekriser, det osäkra läget i Mellanöstern och Sveriges beroende av olja.


Källor:
Landsarkivet i Lund: Folkomröstningen 1980. Folkkampanjens mot kärnkraft i Bjärred arkiv, A 1:1, Arbetarrörelsens kommitté för linje 2 i Burlöv arkiv, F: 1 och Energi för Sverige, linje 1, i Blekinge arkiv F: 1