Klicka för förstoring.

Släktforskning på hästar? Ja, i princip. I språngrullan från Flyinge finns hingsten Warren Hastings släktträd nedtecknat tillsammans med uppgifter om hur många ston han har betäckt under sina verksamma år, 1882 till 1904. För just denna hingst, som döpts efter Brittiska Ostindiska kompaniets förste generalguvernör över Indien, finns också en odaterad instruktion med ömsinta rekommendationer för hur han bäst sköts om:

Klicka för att se hela sidan.

Warren Hastings, som till en början var mycket svår att få till att betäcka, har alltsedan bibehållit en viss modesti därvid, hvarföre jag ansett nödigt att för betäckningen lemna följande föreskrifter härstädes:

Sedan stoet blifvit af annan hingst vederbörligen proberadt och befunnet fullt tjenligt lindas svansen på detsamma med en svanslinda eller i brist deraf med ett långt bredt band. Hingsten tål neml icke att lemmen af föraren vidrörs med handen vid akten, utan vill sjelf styra till h. hvilket han gör med skicklighet när han lemnas åt sig sjelf. Vidare har endast den personal som erfordras vid betäckningen, hingstledaren och de som föra stoet tillåtits vara närvaranade vid akten, som företages inom slutna ridhusdörrar och så tyst och fritt från buller som möjligt. Hingsten är mycket känslig för kapson hvarföre en särskildt, med mjukt skinn öfverklädd sådan, utan skramlande tygelringar, blifvit använd åt honom vid dessa tillfällen – dervid han i öfrigt med tålamod och mildhet bör handteras.

Hingsten är from som ett lam och klok som en menniska yttrade sig om honom den dräng som sköter honom – han är lätt skött, kosparkar visserligen lite då han ryktas, men det gör alla fin håriga blodhästar… Han humrar alltid då man kommer till honom, tiggande efter bröd eller andra läckerheter såsom frukt, morötter o. dyl…

Hingsten var för en tid sedan halt venster fram t.f. att han sparkat sig sjelf under strid med flugor (för hvilka han är mycket ömtålig) dervid han slagit till det på sagde ben befintliga öfverbenet som deraf förstorats… Det deraf äfven uppståndna såret är emedlertid läkt och hingsten nu ohalt, men det utvidgade öfverbenet qvarstår. Jag har emedlertid låtit rasta honom med ”leggins” (beinlindor) för att skydda öfverbenet för möjl. ytterligare slag eller stötar och medsänder ett par sådana till begagnande då han rides, eller rastas på annat sätt.

Då hingsten hitkom hade han ovanligt små och torra fötter och nästan ingen hofstråle på framfötterna hvarföre hans skoning varit särskildt noggrann och har enl. Veterinärens föreskrift alltid på framfötterna begagnats halfskor, sådana som han vid aflemnandet är försedd med. Fötterne uppmjukas emellanåt på våt ströbädd hvarefter de insmörjes med fett.

Hingsten har under de sednare åren rastats medelst ridning under en lätt mjuk ryttare, i afdelning med de andra hingstarna, dock endast rakt ut i traf och skridt, inga skolor eller sidvärts rörelser. Han är dervid ytterst from och beskedlig ehuru glad och liflig.

Han har alltid stått lös i box på ren ströhalm och har af detta Engelska behandlings sätt ständigt befunnit sig väl, icke en dag sjuk sedan han hitkom…

Källor:

Landsarkivet i Lund: Flyinge hingstdepå och stuteris arkiv, F 1 B: 2 (Handlingar rörande hästskötsel) samt D 1 A: 1 (språngrulla)

Om Flyinge stuteri och hingstdepå