Rättsväsende

Handelsidkande Qvinnor i Carlskrona

1846 ersattes skråväsendet i Sveriges av en Fabriks- och Hantverksordning och en Handelsordning. Skråna omvandlades till hantverksföreningar, som samlade och granskade de som ansökte hos magistraten om att bedriva en borgerlig näring. Det gamla förbudet mot att bedriva flera hantverk försvann, och det blev enklare att avlägga mästarprov. Kvinnor kunde fortfarande inte bli mästare eller vinna burskap (fullständiga rättigheter att utöva näringsverksamhet, hantverk eller handel), men en allmän rätt till hantverkets utövande gav nya möjligheter till självförsörjning för kvinnor: Myndiga kvinnor (myndigförklarade ogifta kvinnor, änkor och frånskilda), samt gifta kvinnor med makens tillstånd, fick rätten att fritt ansöka om att bedriva ett hantverksyrke utan burskap. De kunde också idka handel inom vissa handelsgrenar som ansågs lämliga.

Fullständig näringsfrihet infördes 1864, då handel och hantverk slutligen fick bedrivas fritt, utan krav på burskap eller mästerskap. Fortfarande gällde emellertid för gifta kvinnor, att de måste ha makens godkännande.

På bilden första sidan av en ”Förteckning på de Qvinnor i Carlskrona Stad för År 1856, som idka den i 4§ af HandelsOrdningen af den 22 December 1846 tillåtna Handel”, som visar kvinnor sysselsatta med mångleri (småhandel eller torghandel) och nipperhandel (småprydnader, smycken m.m.).

Klicka för att se hela dokumentet.

Källa:

Landsarkivet i Lund: Landsarkivet i Lund, Karlskrona stadsarkiv: Rådhusrättens och magistratens arkiv, H II a: 3 (Handlingar angående handel, hantverk, fabriker m m)

Om magistraten

Rådhusrätt och magistrat ingår i samma arkiv, benämnt ”stadsarkiv”. Borgmästaren och rådstuvurätten (efter rådstugan, det vill säga lokalen där stadens råd samlades) fungerade under medeltiden både som en domstol och en styrelse för staden. Som administrativ myndighet började stadens råd kallas magistrat under 1600-talet, då städernas förvaltning reglerades från 1619 och den statliga styrningen ökade. Magistrat fanns även i städerna i Skåne, Halland och Blekinge under danska tiden.

Magistratens uppgifter i städerna motsvarar på många sätt de uppgifter som länsstyrelsen hade på landsbygden. Beata Losman skriver i sin förvaltningshistorik: ”Magistraten skulle fungera som statsmaktens kontrollredskap och samtidigt bevaka stadens intressen. […] Den skulle förvalta stadens jord och statliga medel, sköta kronouppbörden, dvs skatten till staten, passväsendet till 1860 […] och inkvartering av soldater; den övervakade att de uppgifter som borgerskapet skulle sköta gemensamt fungerade tillfredsställande t ex skjuts- och gästgiveri, båtsmanshåll, väg- och gatuhållning, brandförsvar, polis, hälsovård, och fattigvård. Den skulle vara överexekutor, förrätta val av riksdagsman och borgmästare samt enligt 1862 års kommunallagar även val av stadsfullmäktige.”

Under 1800-talet övergick magistraternas uppgifter gradvis till olika kommunala instanser. Från 1863 fanns en stadsfullmäktige som valdes av röstberättigade. Endast personer med viss inkomst eller förmögenhet hade kommunal rösträtt 1863-1918. Detta inbegrep även ogifta kvinnor och änkor med egen inkomst. Under 1900-talet var magistraternas uppgift främst att övervaka stadsfullmäktige och kommun och förmedla kontakt med statliga myndigheter. De avskaffades slutligen 1964.

Lästips!