I Televerket, Malmö centralstations arkiv finns föreskrifter för växeltelefonister, troligen från 1950-talet. Vid denna tid hade de automatiska telefonväxlarna blivit allt vanligare, men det fanns fortfarande manuella kvar. Att vara telefonist var ett vanligt kvinnoarbete i en tid då kvinnor inte hade tillträde till många delar av arbetsmarknaden. Kraven på skötsamhet och stresstålighet var, som framgår i föreskrifterna, höga. ”All telefonexpedition kräver minutiös noggrannhet”, står det att läsa, dubbelt understruket.

I det fall, då expedient icke uppfattat, huruvida beställaren begärt nummer, namnanrop eller station, användes uttrycket: ”Förlåt, varthän?” Varje annan godtycklig formulering av omfrågning är förbjuden.

Det är av

synnerlig vikt, att den vänliga och intresserade tonen i rösten, som kännetecknar den goda kundtjänsten, icke bortnötes under ett mången gång krävande och enahanda expeditionsarbete eller ens tillfälligtvis påverkas av exempelvis otåligt och ovänligt bemötande från abonnents sida. […] Telefontjänsten har till ändamål att så korrekt och så snabbt som möjligt sätta abonnenterna i förbindelse med varandra. För att fylla det samtidiga kravet på korrekthet och snabbhet erfordras, att personalen besitter god rutin. Sådan kan förvärvas endast genom ihärdig och målmedveten övning. Snabbheten får under inga förhållanden äventyra korrektheten eller urarta till nervöst jäkt. Rösten skall vara samtidigt både lågmäld och tydlig. […] Den största uppmärksamhet kräves i varje ögonblick och i alla avseenden, för att god expedition skall kunna presteras. Det är därför förbjudet att under tjänstgöring vid växelbord företaga sig något, som kan inverka störande på egen eller annan telefonists expedition.