En källa till information om hur livet såg ut i en församling, är kyrkoherdens ämbetsberättelser som fylls i inför biskopens visitation. Här kan finnas uppgifter om nöjesetablissemang, arbetslöshet, frikyrkliga sammanslutningar, diakoni, gudstjänstvanor, nykterhetsarbete med mera.
Kyrkoherde Jacob Marelius i Vallda församling uppger i en ämbetsberättelse från 1951 att vilodagen inte helgades som den borde:
Vilodagen brukas nog av någon eller några på rätt sätt, men av massan av människor missbrukas den alldeles förfärligt. Bönder finnas som plöjer, harva, så och skörda på söndagen. Tävlingar och nöjestillställningar formligen haglar över trakten, ofta med sommargästerna som dåligt föredöme och primus motor. Bilar – i synnerhet o-märkta bilar – strömma hela söndagen fram och tillbaka, det kalasas och drickes, köpes och säljes, planteras och bygges, planeras och kostnadsberäknas på söndagen precis som på en vanlig vardag.
Detta leder till att ”människor förråas och bliva mer lika hedningar än Kristna”. För att understryka sin poäng har kyrkoherden också bifogat utklippta annonser om förkastliga nöjestillställningar.
De ”o-märkta” bilarna avser sannolikt de länsbokstäver som användes förr – O stod för Göteborgs och Bohus län.
Rörande förhållandet mellan föräldrar och barn skriver han:
I regel är det nog så att barnen befalla och föräldrarna lyda. Det torde vara sällsynt att föräldrarna aga barnen eller att de hålla dem till templet, till Guds ord och bönen.
Källa:
Landsarkivet i Lund: Vallda kyrkoarkiv, N II (Ämbetsberättelser) i N I:1
Om kyrkoarkiv
Kyrkobokföringen, föregångaren till den folkbokföring som Skatteverket idag har hand om, har en lång historia. Med kyrkolagen 1686 kom nationella bestämmelser om att dop-, vigsel-, begravnings- och flyttningslängder skulle föras. I mitten av 1700-talet tillkom en bestämmelse om att löpande anteckningar om födelser, dödsfall, vigslar och flyttningar skulle föras in även i husförhörslängden, som fick ett standardiserat utseende med hjälp av förtryckta tabeller, och detta gjorde dessa längder centrala inom kyrkobokföringen.
1894 utfärdades en förordning rörande kyrkobokföringen, som gav kyrkobokföringen den struktur som skulle bestå fram till 1946. Husförhörslängderna ersattes av församlingsböcker och alla kyrkoböckerna fick större enhetlighet.
Kyrkoarkiven innehåller emellertid inte bara kyrkobokföringshandlingar, utan även handlingar som ger upplysningar om församlingen – kyrkoråds- och sockenstämmoprotokoll, handlingar rörande äldre skolväsende och fattigvård, med mera. Till arkiven hör också ofta ritningar över kyrka, kyrkoinredning, församlingshem och andra byggnader samt jord och mark som kyrkan ägt.
Relaterade arkiv utöver församlingarnas arkiv är till exempel pastoratsarkiv, prostarkiv och domkapitlets arkiv.